tag:blogger.com,1999:blog-284428472024-03-08T08:52:12.419+09:00Silence Speaks..sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.comBlogger141125tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-42122923706988714092021-04-28T17:38:00.001+09:002021-04-28T17:38:56.391+09:00मांजरं<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhQWRJ_LJd2Cfw6J8q9K59HtOz2XV0CXyhlBhq8CcxpX7DEtvU7TnfHqEyaMV_A_aIiBmJHJpmXfcsSwH2uWp7cUa6Sy2c1bELeXgbWh0rsybAoCxh6csH8sDnxVY4p5TDJ07XfxQ/s1600/1619599127974497-0.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;">
<img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhQWRJ_LJd2Cfw6J8q9K59HtOz2XV0CXyhlBhq8CcxpX7DEtvU7TnfHqEyaMV_A_aIiBmJHJpmXfcsSwH2uWp7cUa6Sy2c1bELeXgbWh0rsybAoCxh6csH8sDnxVY4p5TDJ07XfxQ/s1600/1619599127974497-0.png" width="400">
</a>
</div><div><br></div><div>I was never a cat person till I met Minal. The credit of introducing the joy of having cats goes to him. This one is dedicated to all the cats who taught me to love them. Thakur, Thaki, Spidey...we miss you !!<br></div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-35648214368799882632021-04-27T16:08:00.001+09:002021-04-27T16:10:00.990+09:00काळजी घ्या !!<div>माझं लिखाण गेली कित्येक वर्ष बंद पडलं होतं. मग काय माझं विचार करणं बंद झालं होतं? की माझ्या संवेदना बोथट झाल्या होत्या? दैनंदिन व्यवहार तर बिनधोक चालू होते. नवीन माणसं भेटत होती. चांगले वाईट अनुभव येत होते. पण मला काही नवीन बोलावसं वाटत नव्हतं. काहीसा तोचतोचपणा आल्यासारखं झालं होतं. कुठल्याही गोष्टीत नाविन्य वाटणं कमी झालं होतं. होतं असं कधी. जशी हाताची सगळी बोटं एकसारखी नसतात, तसेच सगळे दिवसही सारखे नसतात. थोडं मीठ कमी जास्तं व्हायचंच. </div><div><br></div><div>मी वाट बघत होते एखाद्या बदलाची. आणि असंही नाही की मी काहीही नं करता तो यावा असा माझा अट्टाहास होता. विचारांना दिशा देणं माझ्यापरीनं चालूच होतं. शेवटी मलाच तो बदल घडवून आणायचा होता. हे मला ठाम माहीत होतं. भुतकाळात असे काही बदल मी घडवून आणलेच होते की. बरंच काही शिकायला मिळालं होतं. मी चांगलीच अनुभवसिद्ध झाले होते. कल्पनेतही विचार केला नव्हता, हा असा बदल माझ्याच नाही तर अख्या जगासमोर असा येऊन ठेपेल. कोणीच त्यादृष्टीने तयार नव्हतं. </div><div>आधी धडपडत, थोडीशी परिस्थिती समजून घेत प्रत्येकजण सामना करायचा प्रयत्न करत राहीला. गेल्या वर्षभरात जगभरात फार उलथापालथी घडून गेल्या. अशी एकही व्यक्ती नसेल जिला परिस्थितीचा धक्का नसेल बसला. कमीजास्तं प्रमाणात का होईना पण प्रत्येकाच्याच पायाखालची जमीन सरकली आहे. </div><div><br></div><div>जेवणाचे डबेच काय बनव, भाज्या-फळं अशा जीवनावश्यक वस्तू काय विक, वयस्कर लोकांना विना मोबदला लागेल ती मदत कर, अगदीच काही नाही तर आपल्या स्टाफला पूर्ण पगारी सुट्टी दे, पैशाची मदत काय, अन् अन्नधान्याची मदत काय, असे एक नाही हजार उद्योग प्रत्येकाने आपल्या परीने केलेच असणार. शेवटी आता अशी परिस्थिती आहे की जगातला सगळ्यात श्रीमंत काय आणि गरीब काय, आपण सगळेच एकाच जमीनीवर आलो आहोत. माणूस हे एकच qualification आणि तेव्हढीच काय ती आपली ओळख !!</div><div><br></div><div>वाईट अनुभव सोडून देऊ. चांगले अनुभवही इतके आले की एक नवीन विश्वास मनात जिवंत झाला. मित्रमंडळी, आप्तेष्ट तर बरोबर होतेच पण सुखद धक्का देऊन गेले ते काही अनोळखी जन. बातम्यांमधूनही अनेक अशा गोष्टी ऐकण्यात आल्या. कधी अनोळखी स्वीगी डिलीवरी देणाऱ्या ने सहज तब्येतीबद्दल चौकशी केली आणि अजून काही मदत हवी का असं विचारलं, तर कधी अनोळखी नवी मुंबईच्या स्टाफने सहजच फोन ठेवता ठेवता म्हटलं , "काळजी घ्या." !! खरं सांगते अर्ध आजारपण तर तिथेच पळून गेलं. अशा परिस्थितीतही ही काही मंडळी आपलं काम चोख बजावत होती हे फारंच आशादायक चित्र आहे. </div><div><br></div><div>अचानक आलेल्या संकटाचा सामना करण्यात हजार त्रुटि तर राहिल्याचा असणार पण त्याबाबत नुसतीच तक्रार करत, सरकारला नावं ठेवत बसण्यात काहीच अर्थ नाही आणि त्याचा काही फायदाही नाही. काम करणार्यांचं कौतुक हे त्यांचं मनोबल तर नक्कीच वाढवेल पण आजारी मंडळींचा त्याच्यावरचा विश्वासही नक्कीच वाढण्यास मदत करेल. आणि आजच्या घडीला त्या विश्वासाची सगळ्यात जास्त गरज आहे. आणि म्हणूनंच आज मला मनापासून माझ्या चांगल्या अनुभवांबद्दल लिहावंसं वाटलं. </div><div><br></div><div>सोनल मोडक</div><div>२७/०४/२०२१</div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-15895324924758458552021-04-25T13:28:00.001+09:002021-04-25T13:28:35.024+09:00My quarantine story<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgZVZTSzpYKABEXcTFY792y6im4SslvlHkBKgjh61flDXU7p8a9wC2MUBbo-mwA6FYJnz_8tPV7wFbUwNOUH0_ke4d3RJhwAm5hUoQfG2g4BwOyqwjhIgUQyBLwExsxrmgnkUGGBw/s1600/1619324907955428-0.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;">
<img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgZVZTSzpYKABEXcTFY792y6im4SslvlHkBKgjh61flDXU7p8a9wC2MUBbo-mwA6FYJnz_8tPV7wFbUwNOUH0_ke4d3RJhwAm5hUoQfG2g4BwOyqwjhIgUQyBLwExsxrmgnkUGGBw/s1600/1619324907955428-0.png" width="400">
</a>
</div><div>शेवटी ती वेळ आलीच. हलकासा ताप आणि विचित्र अंगदुखी ! हे दुसरं काही असूच शकत नाही हे लक्षात येताच मी स्वत:च माझी पाठवणी माझ्या खोलीत केली. यथावकाश रिपोर्ट्स ही पॉसिटीव्ह आले. दादाच माझा डॉक्टर असल्याने औषधं लगेचंच सुरू झाली होती. आणि वायरंस च्या कृपेने म्हणा किंवा ईम्युनीटी म्हणा लक्षणं अगदीच सुसह्य होती. </div><div><br></div><div>घरातली दोघं मुलं सैरभैर...पहिले दोनचार दिवस परिस्थिती समजून घेण्यात गेले..मग हळूहळू कामं सुचायला लागली. तसं आमच्या घरात घरातली कामं काही एका व्यक्तीची मक्तेदारी नाही. आम्ही तिघं गरजेप्रमाणे आपआपला वाटा न सांगता उचलतो पण माझी गैरहजेरी तशी विरळाच. </div><div><br></div><div>ह्या दिवसात माझा प्रवास बेडपासून खिडकी, टॉइलेट आणि फारफारतर माझी बाल्कनी इतपतंच सुरू होता. तरी बरं सकाळी कधी शेजारी चौकशी करत तर मी आपली हजर, बाल्कनीत गप्पा मारायला. दादा-भाभीकडून आठवडभराची कुमक लगेच पोचती झालीच होती. संध्याकाळचं मित्रमंडळ असायचं गप्पा मारायला गेटवर. आणि हो, खास प्रोटीन डायेटचा (चिकन, मासे, आंबोळ्या वगरै ) पुरवठा करायला. आईचा फोन नाही असा दिवस नाही. तिचा जीव तिकडे वरखाली की आपण किती दूर आणि काहीच करू शकत नाही. पण तिला काय माहित की स्वत:ची व्यवस्थित काळजी घेऊनच ती केव्हडी मोठी मदत मला करत होती. बुढ्ढा-बुढ्ढी दोघंच तिकडे एकमेकांची काळजी घेत ! मित्र-मैत्रिणींची जागा दुसऱ्या कोणी घेणं नाही. त्यांच्या फोन मुळे एकांतवास बरा सुसह्य झाला. </div><div><br></div><div>ह्या काळात बरेच आत्मसंशोधन आणि साक्षात्कार झाले.</div><div><br></div><div>बाहेरच्या जगाची temptations आणि distractions नसतील तर मीही स्वत:ला प्रोत्साहित करून बरीच कामं शिस्तीत करू शकते. लवकरच लक्षात आलं की मी अक्षरश: काहीही न करता तासन् तास एकाजागी बसू शकते. मी चक्क जागची न हलता जगभर फिरून आले. माझे आजपर्यंतचे अविस्मरणीय प्रवास मी पुन्हा एकदा जगू शकले. माझ्या आवडत्या मंडळींनी विनासायास भेटून आले. प्लान केलेल्या पण ह्या परिस्थितीमुळे पूर्ण होऊ न शकलेल्या ट्रीप्स मी मनमुराद आनंद घेऊन पूर्ण करू शकले. </div><div>दुसऱ्या शब्दात सांगायचं तर मी ती व्यक्ती झाले होते जी एकटीच स्वत:शीच हसू शकते. आप्त-स्वकीय न भेटताही खुशाली विचारून जातात. पक्षी येऊन गप्पा मारतात. फुलं आपल्या मनीच्या गोष्टी सांगून जातात. जिच्याशी आजूबाजूच्या वस्तू बोलायला लागतात. माझ्या गैरहजेरीतही माझी बाग भरभरून फुलत होती. महिन्याभरापूर्वी लावलेली रक्तचंदनाची बी छान रूजली होती आणि सानुकलं पोपटी रोप माझी वाट बघत होतं. </div><div><br></div><div>जिजीविषा, जीवन म्हणतात ते हेच. मी मनापासून आभार मानते, की मला फारसा त्रास न देता हा व्हायरस बरंच काही देऊन गेला. पुन्हा आयुष्यात कुठलीही गोष्ट गृहित धरणं नाही! एकच आशा की आपण सर्व आलेल्या संकटातून सुखरूप बाहेर पडावे आणि कोरोना लवकरच भूतकाळात जमा व्हावा !!</div><div><br></div><div>सोनल मोडक</div><div>२५/०४/२०२१</div><div><br></div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com24tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-46450547225871510252021-04-15T15:06:00.001+09:002021-04-15T15:06:50.454+09:00when words are not enough to express <div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh2p9qA2sDK-iD5gKTAOdCMYFg6_ArLBYdymKrOewWpr3h9VlgcbWn0q49CdLRZ0P2Kn9J8stStzcrw_Usqh7Yom2puRka2bBtXP4gALTWTJBJ3WwQCObOkTIU2yx3_9hZCp4HaUQ/s1600/1618466774935045-0.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;">
<img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh2p9qA2sDK-iD5gKTAOdCMYFg6_ArLBYdymKrOewWpr3h9VlgcbWn0q49CdLRZ0P2Kn9J8stStzcrw_Usqh7Yom2puRka2bBtXP4gALTWTJBJ3WwQCObOkTIU2yx3_9hZCp4HaUQ/s1600/1618466774935045-0.png" width="400">
</a>
</div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-91415477444368281172019-12-03T16:02:00.001+09:002019-12-03T16:02:40.206+09:00I've sunshine in my pocket<div>it's something magical</div><div>It's in the air, it's in my blood, it's rushing on</div><div>I don't need no reason, don't need control</div><div>I fly so high, no ceiling, when I'm in my zone</div><div><br></div><div>Cause I got that sunshine in my pocket</div><div>Got that good song in my feet</div><div>I feel that hot blood in my body when it drops</div><div>I can't take my eyes up off it, moving so phenomenally</div><div>You gon' like the way we rock it, so don't stop</div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-80755827739638733012019-09-15T12:17:00.001+09:002019-09-15T12:17:10.101+09:00Common thread<p dir="ltr">I can easily see a common thread running across Pitrupaksha, Muharram, Paryushan, Thanksgiving etc followed by different groups of people all across the world...showing gratitude and remembering the roots is important..!!</p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-47278524024260238342019-08-05T12:46:00.001+09:002019-08-05T12:46:37.545+09:00मैत्र<p dir="ltr">पाहून मैत्र माझे ,जळला हि देव स्वर्गी <br>
सारेच भक्त त्याचे परी मित्र कोणी नाही !</p>
<p dir="ltr">त्याच्याही वाढदिवशी पार्टी कुणी न मागे <br>
माहोल मैफिलीचा त्याच्या हि स्वर्गी नाही !</p>
<p dir="ltr">ना टोळभैरवांचा गप्पाष्टकी हि अड्डा <br>
एका कटिंग चहाचा भुरका हि तेथ नाही !</p>
<p dir="ltr">शिवी ऐकू ये न कानी नुसतीच आरती हि <br>
पोरीहि पटविण्याचे कडवे हि त्यात नाही !</p>
<p dir="ltr">देवा तु कमनशिबी,नशिबी तुझ्या न दोस्ती <br>
लीन सर्व ठायी तुझ्या ,दोस्तीत हे न काही !</p>
<p dir="ltr">अरे जन्म घे इथे तु, हि पृथ्वी स्वर्ग आहे <br>
अमृत मैत्रीचे ते स्वर्गी तुझ्याच नाही !</p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-19233498693816492372019-07-03T01:24:00.001+09:002019-07-03T01:24:28.294+09:00The Lost words<div align="left" ><p dir="ltr">Once upon a time, words began to vanish from the language of children. They disappeared so quietly that at first almost no one noticed — fading away like water on stone. The words were those that children used to name the natural world around them: acorn, adder, bluebell, bramble, conker — gone! Fern, heather, kingfisher, otter, raven, willow, wren… all of them gone! The words were becoming lost: no longer vivid in children’s voices, no longer alive in their stories.<br>
</p>
</div><p dir="ltr"><br>
</p>
<div align="left" ><p dir="ltr">You hold in your hands a spellbook for conjuring back these lost words. To read it you will need to seek, find and speak. It deals in things that are missing and things that are hidden, in absences and in appearances. It is told in gold — the gold of the goldfinches that flit through its pages in charms — and it holds not poems but spells of many kinds that might just, by the old, strong magic of being spoken aloud, unfold dreams and songs, and summon lost words back into the mouth and the mind’s eye.<br>
</p>
</div><p dir="ltr"><br>
</p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-75133221224691741082019-07-03T01:20:00.001+09:002019-07-03T01:21:00.733+09:00A brave and startling truth<p dir="ltr">We, this people, on a small and lonely planet<br>
Traveling through casual space<br>
Past aloof stars, across the way of indifferent suns<br>
To a destination where all signs tell us<br>
It is possible and imperative that we learn<br>
A brave and startling <u>truth</u></p>
<div align="left"><p dir="ltr">And when we come to it<br>
To the day of peacemaking<br>
When we release our fingers<br>
From fists of hostility<br>
And allow the pure air to cool our palms</p></div>
<div align="left"><p dir="ltr">When we come to it<br>
When the curtain falls on the minstrel show of hate<br>
And faces sooted with scorn are scrubbed clean<br>
When battlefields and coliseum<br>
No longer rake our unique and particular sons and daughters<br>
Up with the bruised and bloody grass<br>
To lie in identical plots in foreign soil</p></div>
<div align="left"><p dir="ltr">When the rapacious storming of the churches<br>
The screaming racket in the temples have ceased<br>
When the pennants are waving gaily<br>
When the banners of the world tremble<br>
Stoutly in the good, clean breeze</p></div>
<div align="left"><p dir="ltr">When we come to it<br>
When we let the rifles fall from our shoulders<br>
And children dress their dolls in flags of truce<br>
When land mines of death have been removed<br>
And the aged can walk into evenings of peace<br>
When religious ritual is not perfumed<br>
By the incense of burning flesh<br>
And childhood dreams are not kicked awake<br>
By nightmares of abuse</p></div>
<div align="left"><p dir="ltr">When we come to it<br>
Then we will confess that not the Pyramids<br>
With their stones set in mysterious perfection<br>
Nor the Gardens of Babylon<br>
Hanging as eternal beauty<br>
In our collective memory<br>
Not the Grand Canyon<br>
Kindled into delicious color<br>
By Western sunsets</p></div>
<div align="left"><p dir="ltr">Nor the Danube, flowing its blue soul into Europe<br>
Not the sacred peak of Mount Fuji<br>
Stretching to the Rising Sun<br>
Neither Father Amazon nor Mother Mississippi who, without favor,<br>
Nurture all creatures in the depths and on the shores<br>
These are not the only wonders of the world</p></div>
<div align="left"><p dir="ltr">When we come to it<br>
We, this people, on this minuscule and kithless globe<br>
Who reach daily for the bomb, the blade and the dagger<br>
Yet who petition in the dark for tokens of peace<br>
We, this people on this mote of matter<br>
In whose mouths abide cankerous words<br>
Which challenge our very existence<br>
Yet out of those same mouths<br>
Come songs of such exquisite sweetness<br>
That the heart falters in its labor<br>
And the body is quieted into awe</p></div>
<div align="left"><p dir="ltr">We, this people, on this small and drifting planet<br>
Whose hands can strike with such abandon<br>
That in a twinkling, life is sapped from the living<br>
Yet those same hands can touch with such healing, irresistible tenderness<br>
That the haughty neck is happy to bow<br>
And the proud back is glad to bend<br>
Out of such chaos, of such contradiction<br>
We learn that we are neither devils nor divines</p></div>
<div align="left"><p dir="ltr">When we come to it<br>
We, this people, on this wayward, floating body<br>
Created on this earth, of this earth<br>
Have the power to fashion for this earth<br>
A climate where every man and every woman<br>
Can live freely without sanctimonious piety<br>
Without crippling fear</p></div>
<div align="left"><p dir="ltr">When we come to it<br>
We must confess that we are the possible<br>
We are the miraculous, the true wonder of this world<br>
That is when, and only when<br>
We come to it.<br>
</p>
</div><p dir="ltr"></p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-78872270365108915122019-06-14T13:28:00.001+09:002019-06-14T13:28:05.517+09:00Echo<p dir="ltr">I was screaming in the canyon<br>
At the moment of my death</p>
<p dir="ltr">The echo I created <br>
Outlasted my last breath</p>
<p dir="ltr">my voice,  it made an avalanche <br>
And buried a man I never knew</p>
<p dir="ltr">I have only one thing to do<br>
And that's be the wave that I am<br>
And then sink back into the ocean</p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-13892229637431846382019-05-30T21:20:00.001+09:002019-05-30T21:21:23.800+09:00आपण <p dir="ltr">स्मरणांचा मौन किनारा,<br>
स्मरणांची ओली गाज </p>
<p dir="ltr">स्मरणांची ओली गाज,<br>
की तुझाच हा आवाज? </p>
<p dir="ltr">हे सारे शाश्वत आहे,<br>
की काळाचा अंदाज? </p>
<p dir="ltr">रेतीवर लिहिले ते ते,<br>
काळाने वाहून नेले </p>
<p dir="ltr">अन् तुझे नी माझे नाते,<br>
अद्वैत होऊनी गेले !!<br></p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-60500799153710677182019-05-03T16:59:00.001+09:002019-05-03T16:59:35.922+09:00Bayo <p dir="ltr">तू तुझी गोष्ट सांगणं<br>
त्यांना मान्य नाही<br>
कारण त्यातली त्यांची<br>
भूमिका त्यांना <br>
आवडत नाही<br>
तू फारच<br>
भडक रंगवतेस<br>
त्यांचे चेहरे</p>
<p dir="ltr">बदलतेस त्यांचे शब्द<br>
आणि त्यांनी कधीच <br>
न केलेल्या गुन्ह्यात <br>
चक्क अडकवतेस त्यांना<br>
वास्तविक पाहता<br>
खरी गुन्हेगार तर तू<br>
त्यांच्या जगात शिरलेली<br>
स्वतःला सिद्ध करू पाहणारी</p>
<p dir="ltr">केवढा अक्षम्य अपराध हा<br>
बुद्धीचा वापर<br>
अभिव्यक्तीचा आग्रह<br>
आणि <br>
माणूस म्हणून<br>
वागवलं जावं ही अपेक्षा<br>
फारच मोठा गुन्हा<br>
झाला हो हा</p>
<p dir="ltr">चल आता <br>
पुरे कर तुझं<br>
डोळ्यांवर पट्टी बांध लवकर <br>
अज्ञानाची<br>
अडाणीपणाची<br>
अंधश्रद्धेचीही <br>
आणि पाय धरून <br>
माफी माग त्यांची</p>
<p dir="ltr">त्यांच्या उदार अंतःकरणात<br>
थोडीशी जरी <br>
जागा मिळवता आली <br>
तर आणि तरच <br>
तुझा जन्म सफल आहे बयो!</p>
<p dir="ltr">- रंगबावरी</p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-22110882358380468892019-03-31T00:14:00.001+09:002019-03-31T00:14:37.242+09:00मृत्यु<p dir="ltr">ज़िन्दगी क़तार नहीं है<br>
जो ब्रह्माण्ड के एक छोर से<br>
दूसरे छोर तक मज़बूती से<br>
पाँव जमाए खड़ी रहे,</p>
<p dir="ltr">आएगी <u>मृत्यु</u> बग़ैर आहट<br>
दबे पाँव<br>
टूट जाएगी ज़िन्दगी की क़तार<br>
बड़ी सरलता से स्वतः ही ।</p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-27248611833925271122019-03-01T22:46:00.001+09:002019-03-01T22:47:08.147+09:00निचरा<p dir="ltr">निचरा</p>
<p dir="ltr">आज सकाळी सकाळी बाथरुमचं "drain" तुंबलं होतं. त्‍याच्‍या साफसफाईकडे बर्‍याच दिवसात दुर्लक्ष झालं होतं.<br>
"drainex" टाकलं आणि जादू व्‍हावी तशी सगळी घाण साफ धुवून निघाली. पाण्‍याचा निचरा पुन्‍हा व्‍यवस्‍थित<br>
व्‍हायला लागला...</p>
<p dir="ltr">मनात आलं माणसाच्‍या मनासाठी नाही मिळत का असं कुठचं "drainex"?<br>
असतं असं काही तर किती बरं झालं असतं नाही..!!</p>
<p dir="ltr">- सोनल मोडक</p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-83451648751035521312018-07-12T22:02:00.001+09:002018-07-12T22:03:44.542+09:00अचानक <p dir="ltr">मैत्रास पाहून म्हंटले लिहावे,<br>
जुळवून अक्षरे अन्‌ यमके वगैरे.. </p>
<p dir="ltr">मनाची मनाला आता ओढ नसते,<br>
शब्दापरी शब्द, निरर्थक वगैरे..</p>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-4750526698186695962015-01-29T12:41:00.001+09:002015-01-29T12:41:19.269+09:00आज छान काहीसं वाचण्यात आलंदोन पोक्तं पानं<div><br></div><div>एक पिवळंगार, एक हिरवंधम्मक,</div><div>बाजुबाजूला. दोघांचं देठ एकत्र थेट.</div><div>एकावरल्या रेषा दुसरं वाचतंय;</div><div>स्वत:च्या रेघांतून पसरतंय</div><div>पहिल्याच्या अंगात.</div><div><br></div><div>दोनंच ती. इतरांतही अशी एकत्र दोन कित्येक.</div><div>वारा आला की एकत्र सळसळाट सर्वांचा.</div><div>पिवळ्या ऊन्हात पोपटी पानं...</div><div>पोक्त झाड उभंच्या उभं.</div><div><br></div><div><br></div><div>- आरती प्रभू</div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-60573499909280614512014-09-28T15:59:00.001+09:002014-09-28T15:59:27.468+09:00सज्ञान पालकत्व<p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">एकीकडे मला ऎकवलं जातं की मुलांना वाढवतांना 'आजकालच्या' पालकांना कसं भान यायची गरज आहे. </span></p><p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">दुसरीकडे कोणी म्हणतं ' you need to grow up'.</span></p><p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">All when they hardly know of the situations. </span></p><p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">I request, let's all take our own share of responsibilities, without being judgemental about others. Generalising anything is always unjustified..instead let's all of us try to be rational. Live n let live!! </span></p><p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">नुसता विचार करणं वेगळं पण अनवधानानी दुसर्यांबद्दल मतं बनवण घातकंच, नाही का मित्रांनो..</span></p>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-72326726148186256342014-08-26T15:42:00.001+09:002018-08-17T14:17:45.667+09:00जिजीविषा जिवंतपणा...असतो झाडांत, पानांत, फुलात, फुलपाखरात, सुंदर सुंदर किड्यांत...प्राणी, पक्षी, माणसं सर्व असतात जिवंत. कारण प्रत्येकाकडे असते एक धग...आत्म्याची धग. Sensitivity, आजुबाजुच्या जगाला समजून घ््यायची एक अनोखी शक्ती, respond करण्याची कला. <div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">पण ह्या पाषाणात कसा जिवंतपणा टाकतात हे हात. छिन्नी-हातोडा वापरुन दगडाला कसे करतात हे कलाकार जिवंत. </span></div><div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">हा दगड बोलू लागतो. सांगू लागतो त्याच्या जिवनाची कहाणी. जी शब्दात नाही सांगता येत पण बघणार्याच्या जाणिवांना भिडते आणि मग उलगडत जातो ह्या जीर्ण पाषाणी कलाकृतींचा जीवनपट. </span></div><div><br></div><div>कोण होती ही माणसं, ज्यांनी जीवापाड मेहनत करुन ह्या कलाकृती निर्माण केल्या. त्या काळात कुठल्याही आधुनिक तंत्रज्ञानाच्या मदतीशिवाय हे सर्व निर्माण करणं नक्कीच सोपं पड़ीं नसणार! काय विचार करुन त्यांनी कलाकृती साकारल्या. त्यांच्या मनातली प्रतिमा आणिप्रत्यजक्षात उतरलेलं शिल्पं एकच होतं का? त्यांना त्यात यश मिळालं होतं का? आपण जी कला म्हणून वाखाणतो, त्यांच्या दृष्टीनं ते अपयश तर नव्हतं ना़. अपूर्ण शिल्पं पाहून आजही माझ्या मनात हा विचार येतो. </div><div><br></div><div><br></div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-39549799369071691482014-07-03T15:24:00.001+09:002014-07-03T15:27:59.847+09:00मृगजळ<p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">मृगजळ दिसतंय पण, केवळ हात पुढे करून त्याच्या दिशेनं पळता येत नाहीय... </span></p><p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">खोलवर, आतून तहान लागल्यावरही अशी काही सक्ती होतेय की, तापल्या वाळूवरच पडून रहावसं वाटतंय...</span></p><p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">दुसर्यांच्या इशार्यांवर चालताना माणूस आधी स्वत:शी तडजोड करतो, मग इतरांशी आणि हळुहळू तडजोड हाच त्याचा स्वभाव बनतो. </span></p><p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">'तडजोड' मूलत: वाईट नसते. </span></p><p dir="ltr"><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">"अट एवढीच की तडजोड हे आपलं ध्येय नसावं, तर पुढच्या लढाईसाठी स्वत:ची ताकद वाढवण्यासाठी घेतलेला वेळ असावा..."</span></p>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-30778194000507861472014-02-22T10:58:00.001+09:002014-02-22T10:58:57.339+09:00Little splash of colour<br><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiTluyInL5rRRHGC9fYP85cENRs1YztyrGuAOXnwyKzE78k3FV5pDK7Ty2yaDz8qlWWa9y8KsOxCeKFbprQyTQXX_-Mlx8_F3d_eQf-5SRo9XbrC9Kda8ljVZqrMqOcc1Zy9LKe-Q/s640/blogger-image-1867457550.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiTluyInL5rRRHGC9fYP85cENRs1YztyrGuAOXnwyKzE78k3FV5pDK7Ty2yaDz8qlWWa9y8KsOxCeKFbprQyTQXX_-Mlx8_F3d_eQf-5SRo9XbrC9Kda8ljVZqrMqOcc1Zy9LKe-Q/s640/blogger-image-1867457550.jpg"></a></div><br><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhWUmnJUiVQQ7ZNWlH9tluOJqR3BKLGCuUMLbEzXA3yOXT8Vi4sZ4pIFOdLMWmWUj0lXYawxm_mODlx_f28rhbIkwkIHdhWuyWCzd6xENvOwo7WH9Pwo3Z87v81BiUlFnuwEYBRXg/s640/blogger-image--916649724.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhWUmnJUiVQQ7ZNWlH9tluOJqR3BKLGCuUMLbEzXA3yOXT8Vi4sZ4pIFOdLMWmWUj0lXYawxm_mODlx_f28rhbIkwkIHdhWuyWCzd6xENvOwo7WH9Pwo3Z87v81BiUlFnuwEYBRXg/s640/blogger-image--916649724.jpg"></a></div><br><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjHoEXuZsaP66Vw7GkBJ6l-mTxyHY9xRJN5Ck2sPsQf3YIQq3PkBodhl_SL0mex1SOH3o79spZ7nN_W2ifYp5PxY499K3eAbRVqiY3HWTsZj9kbQQSJNVhnmpyp5NS9JkOxEWQQCA/s640/blogger-image--304067757.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjHoEXuZsaP66Vw7GkBJ6l-mTxyHY9xRJN5Ck2sPsQf3YIQq3PkBodhl_SL0mex1SOH3o79spZ7nN_W2ifYp5PxY499K3eAbRVqiY3HWTsZj9kbQQSJNVhnmpyp5NS9JkOxEWQQCA/s640/blogger-image--304067757.jpg"></a></div><br><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhPShRDXLwl2jwZn7Bfu7vPH0SoSd-KztRvbRaibCCVFEnIc_fSi8MiU07Uep9vAmzfCaguKKZMEoqT-VeoKnBOJEt4hmIHR120JimE2SWC4wDHwpL17Py5AnpKXYOHnsgk4SgDEQ/s640/blogger-image-943744774.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhPShRDXLwl2jwZn7Bfu7vPH0SoSd-KztRvbRaibCCVFEnIc_fSi8MiU07Uep9vAmzfCaguKKZMEoqT-VeoKnBOJEt4hmIHR120JimE2SWC4wDHwpL17Py5AnpKXYOHnsgk4SgDEQ/s640/blogger-image-943744774.jpg"></a></div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-85462097962169698752014-02-21T20:40:00.001+09:002014-02-21T20:40:28.774+09:00Spiritual..We are not human beings going through a temporary spiritual experience.<div>We are spiritual beings going through a temporary human experience...</div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-83945138961831018462014-02-21T15:52:00.001+09:002014-02-21T15:52:20.365+09:00अनोळखी चेहरेआपण विश्वासाने जगाला ओरडून सांगत बसतो की आपण कसे एखाद्या व्यक्तीला पुरते ओळखतो. अमुक एका व्यक्तीवर आपलं जिवापाड प्रेम असतं. आपण एकत्र एका छताखाली राहत असतो, हक्कानी. आपापली स्वतंत्र आयुष्यं एकमेकांबरोबर शेअर करत असतो. आणि आपल्याला वाटायला लागतं आपण त्या व्यक्तीला चांगले ओळखतो, rather इतर कोणाहापेक्षा..अगदी त्याच्या आईपेक्षाही जास्तं ! काय हा गर्व... खरंच किती भ्रमात जगतो आपण. <div><br></div><div>एखादी व्यक्ती कधी उठते, कधी झोपते, काय खाते-पिते, कपडे काय आवडतात, कोणती गाणी आवडतात, पुस्तक वाचते किंवा कोणते वाचते...हे आणि असले थातुर मातुर संदर्भ जाणून आपण हक्कानी म्हणतो ( rather फुशारक्या मारतो) how well I know him/her आणि अचानक कधी तो बसतो sketching करायला, शांतपणे अगदी स्वत:चा होऊन. तेव्हा त्याची ती sketching kit इतकी अनोळखी वाटते...मनात येतं ही कुठे होती आपल्या घरात इतके दिवस. आणि जर ती बया इथेच होती तर तिने माझे brush आणि pencils का सामावुन नाही घेतले आतापर्यंतं. 'शेअरींग'मधुनही 'पर्सनल' असं काही उरलंच ना..</div><div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">अशी एखादी आवड जी कधी शेअर नाही करता येणार, तिचा मजा लुटायचा असेल तर स्वत:सारखा दुसरा सोबती नाही. सांगुनही समोरच्यापर्यंत ती भावना पोहचवता नाही येणार. ( मेल्याशिवाय स्वर्ग दिसत नाही म्हणतात ते म्हणूनच बहुतेक) </span></div><div><br></div><div>असाच होत जातो ओळखीचा वाटणारा चेहरा अनोळखी. घरं, शहरं, देश सगळेच चेहरा हरवून बसतात. आपली नजर सगळ्यांत ओळख शोधक बसते, शेवटी हाकी काही लागतंच असं नाही. नजरेला नजर ओळखत नाही, हवा तीच पण श्वासाला श्वासाची ऊब जाणवत नाही...एक निश्चल चित्रं जसं...</div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-70819352666663351812014-02-21T15:05:00.001+09:002014-02-21T15:05:55.638+09:00आठवणीविस्मरणात गेल्या तर त्या आठवणी कसल्या !!<div>तर अशा बर्याच जुन्या आठवणी हल्ली मनात पिंगा घालत आहेत़. पण मजा अशी की नव्यानीच काही गोष्टी स्पष्टं दिसायला लागल्या आहेत़. प्रत्येकवेळेस गुलाबातल्या काट्यासारख्या बोचणार्या आठवणी आता सुगंधाची बरसात करायला लागल्या आहेत़.</div><div>काटे तर असतातच गुलाबाला, आणि ते असले की ते बोचणारसुद्धा. काटेच ते शेवटी ! पण गुलाबाचं सौंदर्य असं मोहक की त्या काट्यांची पर्वा नं करता मन सारखं तिकडेच धावतं. गुलाबाचा सुगंध सतत मनाला मोहुन घेतो. </div><div>आपलं आपण ठरवायचं की सुगंधाची पाठ धरायची की काट्यांपासून दूर पळायचं !!!</div>sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-4774625849956770522014-02-18T14:42:00.001+09:002014-02-18T14:42:31.134+09:00आधी आणि नंतरज्ञानाच्या आधी आणि ज्ञानाच्या नंतर माणूस भोळाच असतो़़़़़़़़़... प्रश्नं अधल्या मधल्याचा आहे. अशी माझी गोष्टं आहे... अधली-मधली. अधे-मधे कळलेली...अर्थातच अर्धी-मुर्धी..!! sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28442847.post-32727449094785462822014-01-17T23:39:00.002+09:002019-02-03T14:40:31.879+09:00Ab ke bichhade <div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">Music By: मेहदी हसन</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">Lyrics By: अहमद फ़राज़</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">Performed By: मेहदी हसन</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">अब के हम बिछड़े तो शायद कभी ख़्वाबों में मिले</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">जिस तरह सूखे हुए फूल किताबों में मिले</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">ढूँढ उजड़े हुए लोगों में वफ़ा के मोती</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">ये खजाने तुझे मुमकिन है खराबों में मिले</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">तू खुदा है, न मेरा इश्क फरिश्तों जैसा</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">दोनों इंसान हैं तो क्यों इतने हिजाबों में मिले</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">ग़म-ए-दुनिया भी ग़म-ए-यार में शामिल कर लो</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">नशा बहता है शराबों में तो शराबों में मिले</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">अब लबों में हूँ न तू है न वो माज़ी है फ़राज़</span><br style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;" /><span style="background-color: white; color: #444444; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 18.200000762939453px;">जैसे तुम/वो साये तमन्ना के सराबों में मिले</span></div>
sonal m mhttp://www.blogger.com/profile/16872887887690142784noreply@blogger.com0